Förra året fick vi tre elever som har fallit offer för landminor i deras hemländer. Tesfa, från Etiopien, bor i rummet bredvid mig och förlorade ett ben och en arm när han och hans vänner spelade fotboll med ett runt föremål, som senare visade sig vara en landmina. Tingting, från Kina, som har förlorat ett ben men som inte är särskilt öppen med det. Sen har vi Edwin som den här videon handlar om. Han är cool på alla sätt. T ex så cyklade han precis förbi mitt fönster på en vanlig cykel. Han är även väldigt duktig på konst och att spela fotboll, trots att han tappar balansen titt och tätt, men det skrattar han bara åt och ropar att det var väl en bra fint.
Folk utnyttjar att jag är stor, orange och knuffvänlig. Jag bryr mig inte. Det är mycket bekvämt för det är varmt och man kan luta huvudet på kragen när man är trött. Så det så.
22. Kidnap a desk from a classroom during a lesson while wearing a bandito mask.
Med James Bond Anthem i bakgrunden rusade vi in på förstaåringarnas geografilektion med svarta nylonstrumpbyxor på huvudet och stal ett bord. De såg förvånade ut och vi kände oss mäktiga.
Allting har ett slut, vare sig man vill eller inte. Vissa saker går vi in i medvetna om att det finns ett slut medan andra val har öppna slut där endast tiden kan utvisa hur det ska sluta. Jag har varit lyckligt lottad för nästan alla, för mig, betydelsefulla slut har varit ledsamma och jobbiga, vilket måste vara ett bevis på att jag har trivts. Tyvärr lindrar det inte smärtan när det väl är dags att säga hejdå. Jag hatar att säga hejdå och jag hatar att aldrig klara av att övertyga mig själv om att det är okej att tycka det är hemskt att behöva ta farväl av människor jag älskar. Det ska alltid sägas, eller rättare sagt, jag ska alltid säga till mig själv ”ryck upp dig, du kan inte vara ledsen över det här”. Och ja, värre saker har hänt, men det hjälper inte där och då.
Om 23 dagar tar jag studenten och flyttar ifrån UWC Red Cross Nordic, Flekke, alla elever och lärare, fjorden, mitt älskade Finland House och allt som hör därtill. När jag kom hit för snart två år sedan visste jag att det skulle ta slut, men jag hade aldrig vågat hoppas på att dessa år skulle ge mig allt det faktiskt har gjort. Jag får en klump i magen och bröstkorgen snörs ihop när jag tänker på det. Delar av mig är redo att lämna det här stället och jag känner mig redo för nästa steg, men samtidigt gör det fruktansvärt ont att lämna detta bakom mig. Att bo och leva tillsammans i denna intensiva bubbla testar alla relationer, utan undantag, och att klara av det är någonting speciellt. Det finns personer här som har stått mig nära från första veckan här och efter två år tillsammans under hög skolpress, social press, hemlängtan, relationsproblem och allt som hör därtill så lär man känna varandra på en nivå som är svårt att uppnå annars.
Men, vi ska inte skiljas än och därför ska jag försöka se det som att vi har hela 23 dagar kvar och inte endast 23 dagar kvar.
Tro det eller ej, men idag har jag effektivt pluggat matte och fixat många små, men ack så jobbiga, måsten. Jag och Stella gick även en sväng till Flekke och njöt av att det typ är sommar ute. Jag gick i t-shirt hela vägen och frös inte ett dugg, nice. Idag har även den norska studenttraditionen RUSS startat och ca 40 av oss 100 som tar studenten i år har tagit på oss våra röda byxor.
I morse tog vi alla på oss byxorna ut-och-in för att sedan under lunchen vända dom på rätt håll. Därefter fortsatte invigningen av allt dumt som komma skall med "russ-baptism" som vi hade vid fjorden i kväll. Alla som gör russ ska ha ett russnamn som väljs av russkommittén (norrmännen) som sen ska använda under denna period. När det var min tur kavlade jag upp mina byxor, gick ut i leran och böjde mig framåt för att bli döpt.
"In the name of fun, stupidity and holy spirits we shall now name you: milf."
Japp. Det tyckte resten av gänget var ett passande namn. Historian bakom är så enkel som att några trodde att jag var mamma innan jag kom hit för att det fanns bilder på mig på facebook med en liten kille (min kusin) och för det att de tyckte jag såg äldre ut. Så nu kommer det snart stå skrivet stort på mina byxor.
Tanken är att vi ska ha byxorna fram till den 17 maj och det är inte tillåtet att ta av dom, förutom när vi är på våra rum. Man ska också utföra en massa uppdrag och så får man pris för de man klarar av. Jag lovar att hålla er uppdaterade. Nu ska jag plugga lite mer matte och sen sova.
Nu har jag precis krupit ner under täcket och här ligger jag nu och stinker rök. Den här dagen har varit perfekt. Vi har haft klarblå himmel och strålande sol och jag tillsammans med Kathrine har suttit utomhus och pluggat/ solat hela dagen. till middag hade vi bbq utomhus och alla satt på gräsmattorna och åt god mat samtidigt som andra sprang omkring och spelade frisbe. Jag har också hunnit med att löpa en runda, lekt med en sjöstjärna, halvbadat i fjorden och tittat på början av "a beautiful mind".
För att avsluta denna fina dag så hade en miljögrupp på skolan arrangerat en lägereld för att fira Earthday som är idag och där har jag nu suttit från kl 20 tills för 15 minuter sen och haft fina diskussioner om livet.
Nu kom jag precis på att jag lovat mina rummisar att blogga på engelska, men det är försent nu och det känns inte heller helt bra. Jag kanske kommer tillbaka till svenska igen, det beror på om jag får mordhot i morgon för detta eller inte.
I'm going in slow motion. You know when it feels like you're not catching on to what's going on around you? Yep, that's how I feel right now. I can't talk properly because I just mess up the sentences, both in Swedish and in English, and don't understand what people are saying because I can't listen. It took me more than 20 minutes before to make cup of tea and after taking a sip, I forgot about it and remembered it just now when it's gotten cold... Therefore I'm hiding under my comforter with Bamse sheets and reading blogs.
It's a strange feeling, but it's okay because today has been great - I'll tell you tomorrow.
From the next class and on they are officially my last classes in each subject, ever, for the IB. I'm sure of how that feel because in one way it's great that the IB is soon over, but at the same time it's sad... I've loved my subjects (most of them) and my class mates (most of them) and my teachers (most of them). But I guess everything comes to an end eventually. Next week is revision week without classes and the Monday afterwards I have my first exam: Human Rights.
My absolute favourite class has been Development Studies and to thank our edmirable teacher, Daniel, me and Benji made a card for him yesterday. It started off as an idea of making the world and then add pictures on all of us students in the class and we decided to do it, but we were unaware of the fact that it was quite a big project. All in all, it took us five hours to draw, cut, draw again, cut again and paste everything. Though it took ages, it was worth it. The card turned out great, if I'm allowed to brag, but the best part was to spend some quality time with Benji which I haven't done in a looong time.
It really doesn't look like a lot of work on the picture...
Okay. I'm going international. As requested by my lovely room mates, my entries will from now on be written in English.
We just came back to our room after a dinner together with a boys room at Ashok's house (our house mentor) where we ate awesome Indian food. We spent two hours there and I think we all enjoyed eating something else than food provided by the school, but also the nice atmosphere from being in a house with a living room and listening to their stories about India. Pretty great start of the week.
Apart from that I haven't been studying at all today, which makes me kinda stressed, it's been a good day. A bunch of us went to Dale (the closest town) earlier today and bought a lot of food and then stayed at a cafe for a while before we went back. And it's been sunny, so no complaints.
I'm actually gonna go to bed very soon, after playing a bit of Rumble, and then I'll be more productive tomorrow. Always when I don't feel like studying in the evening I convince myself that going to bed in also productive in a way, since I'll be more rested tomorrow and can be more effecient. To be honest, I usually end up procrastinating instead of actually going to bed. Anyways, here's a video of Nanda teaching me how to eat with my hands instead of using cutlery... And yeah, I look like a gigant next to those thiny girls.
I slutet av förra veckan hade vi finbesök här på RCN. Skolans styrelse och den nordiska kommittén hade sin årliga träff här och även den nya rektorn (som förövrigt är svinsnygg) och sveriges representanter är Ingegerd Wärnersson, fd. skolminister och riksdagskvinna, och Jan Björkman, fd. riksdagens vice talman, så jag såg verkligen fram emot att träffa dom. Jag träffade Ingegerd förra året när de var här och tyckte redan då att hon var trevligt och väldigt rolig och hon var sig lik den här gången också. Jag och Alma visade dom runt på skolan och vi pratade i närmare två timmar om livet på skolan och vissa problem som ledningen inte har tagit tag i. Det kändes väldigt skönt att prata med personer som verkligen lyssnar och vill hjälpa, sen att de sitter på mycket inflytande är ju bara ett plus i kanten.
Förutom att prata med de olika styrelsemedlemmarna så gick min vecka åt till att ha migrän. Jag är så jävla trött på att ha migrän, det förstörde precis allting jag hade tänkt att göra (läs plugga och träna). Aja, jag försöker påminna mig om att det är inge idé att klaga på något jag inte kan göra något åt. Fast när jag tänker efter är det väl det jag inte kan göra något åt som jag borde klaga på och inte det jag faktiskt kan göra något åt, eller?
Nu ska jag inte klaga utan jag ska ge några gigantiska guldstjärnor till mina fina vänner Stella, Alma och Kathrine (och alla andra som tar konst som ämne) för de hade sin utställning idag och shit vad de är duktiga. Egentligen visste jag det redan, men idag när jag gick runt och tittade på deras utställningar kände jag mig så töntig för jag var så extremt stolt. Jag var sådär "ååååh, kan jag inte få en bild på er tillsammans för ni är så himla duktiga." Mamma-stil-pinsam. Jag måste skärpa mig.
Alla konstelever.
Alma och Stella
Efter att jag tvingat Stella att gå med på att ta en bild tillsammans med hennes tavla som jag har förälskat mig i.
Jag har blivit beroende. Jag har nog känt det på mig under en längre tid, men inte förrän nu har jag erkänt det för mig själv. Rumble. Ett ordspel på iphonen. Åter igen tänker jag lägga skulden på Nicoline Karlsson. Det var hon som fick mig att köpa en iphone från första början och hade jag inte gjort det hade jaginte suttit här och slösat min dyrbara tid på att spela detta spel SAMTIDIGT som jag tittar på One Tree Hill. Vilket förfall.
Mitt namn ....betty skyller jag på Karin Bergling. Det var, utan hennes vetskap, från henne jag fick inspirationen till detta pinsamma namn. Det är så pinsamt att jag skäms för mig själv.
Det är så skönt att skylla på andra ibland. Borde definitivt göra det lite oftare.
Idag klappar jag mig själv på axeln efter att ha pluggat Human Rights intensivt i 4 timmar med lite småraster. Human Rights har tyvärr varit det ämne jag tyckt minst om under båda två åren, mest pga att jag haft en väldigt otur med lärare och att det alltid är extremt oeffektivt på lektionerna. För några dagar sen tittade jag igenom hela kursplanen och kände "herregud, vad är det här?", men nu efter tre dagars pluggande tycker jag att det är väldigt intressant och önskar att jag hade pluggat under årens gång och inte behöva sitta och sträckläsa allt. Tänk om jag kan komma ihåg det här i framtiden.
Annars då? Igår arrangerade några elever ett Disneymaraton, men jag gick bara på Ringaren av Notre Dam och den är ju bara så himla bra! Jag är rädd för att jag ska fastna i ett Disneyträsk och spendera alldeles för mycket tid på att titta på Disneyfilmer. Jag har redan fastnat i One Tree Hill-träsket igen tack vare Nicoline och det är knappt att jag hinner med det så jag tror att jag måste välja. Ack vad livet är orättvist ibland.
Mitt andra dilemma handlar om min boendesituation. Som jag tidigare skrivit så lever numera som en flykting då jag bor hos skolsköterskan men har alla mina saker i svarta sopsäckar antingen i badrummet på mitt gamla rum eller i korridoren utanför. Jag vill inte bo på mitt rum eftersom jag blir uppäten av lössen, men det börjar bli väldigt frustrerande att sova på ett ställe, ha mina saker på ett annat och sitta och plugga på ett tredje. I morgon börjar skolan igen och för min egen skull tror jag att det är en bra idé att ha bestämt mig innan lektionerna börjar igen. Kunde inte bara dessa jävla vägglöss ha hållt sig borta så hade vi sluppit så otroligt mycket problem?!?!
För några timmar sen gick smugglingleken av stapeln och jag började som dealer tillsammans med en svensk förstaåring Farhiya. Vi gick helhjärtat in i våra roller och sålde dyrt kokain och de som inte hade tillräckligt med pengar fick bl a gå och köpa glass till oss för att få sina grejer. Vi spelade två omgångar och när det var dags för andra omgången var jag polis och mörkret hade fallit så det var hypat och adrenalinet pumpade moahaha. Alla sprang runt över hela campus och jagade varandra. Det var precis så barnsligt kul som jag hade hoppats på!
Nu ska jag äta nudlar och titta på ett avsnitt av One Tree Hill och sen ska jag sooooooooova.
För en vecka sen, eller kanske två, beställde jag och Stella våra studentmössor. Det kändes lite konstigt och faktiskt mer jobbigt än spännande, men vi gjorde det i alla fall. När jag väl höll den i handen kändes det nästan ännu fjantigare än vad det gjorde när vi beställde den. Jag vet inte varför, men det känns konstigt att tänka att jag ska ta studenten i vår. Under studentveckan förra året önskade jag så innerligt att jag kunde fått vara en del utav deras firande, som student alltså, men när jag väl stod där på mina vänners utspring kändes det inte riktigt så längre. Jag kunde inte riktigt se mig själv stå där med dom och det kändes snarare som att jag hade tagit studenten ett år tidigare när jag slutade på Kunskap och flyttade hit. Jag tror också att det känns konstigt för att det inte riktigt passar in här då vårt firande består av en väldigt neutral ceremoni.
Nu har vi i alla fall fått mössan och om jag känner mig själv rätt kommer jag nog bli mer entusiastisk ju närmare studenten vi kommer. Som en av få svenskar ska jag även ta del av den norska studenttraditionen Russ. De har röda hängselbyxor, liknande de vi har hemma för universiteten, och så gör de en massa dumma saker under tre veckor. DET ser jag däremot väldigt mycket fram emot.
Igår satt jag och två danska killar och paketerade kokain till kl. 1 på natten. Bad ass right? Vi håller på att arrangera en ”smugglingslek” för ca 50 personer till i morgon kväll så vi hade köpt mängder med mjöl som vi gjorde paket av för att det ska se verkligt ut. Egentligen är det lite barnsligt, men jag tror att det kommer bli sjukt kul. Under tiden vi höll på med detta berättar en av killarna att hans familj har haschplantor växandes i deras trädgård och att hans mamma en gång la några plantor i komposten så att när de senare spred ut jorden så började det växa överallt. Jag borde inte vara förvånad, men jag satt där med en smärre chock över det jag hört. I nästa sekund tar den andra dansken fram sitt kreditkort och börjar göra linor av mjölet och det var tydligt att han kunde sin grej. Därefter kom den ena historien efter den andre och jag kände mig ganska malplacerad. Droger är som godis för danskarna.
När klockan var 2 var det dags att försöka sova för att sedan vakna vid 8 för att fixa frukost i (på?) sängen till Fredrik som fyller 19 idag. Med lite halvtaskig timing så blev det i alla fall av och jag gick tillbaka och försökte sova lite till. Någon timme senare var det dags att gå upp igen för att fixa födelsedagsbrunch till Helene som också fyller 19 idag. Myspys.
Nu har jag lite tid för mig själv innan det är dags att göra pannkakor och spela in en video till Fredrik som vi ska fira ikväll. SEN ska jag plugga är det tänk. Jag är trööött.
Det finns helt klart ett samband mellan mitt humör/ mående och bloggande. Senaste två veckorna har varit hemska och därför har jag gömt mig från, ehm ja, allt skulle man väl kunna säga. Nu ser jag ljuset igen och därför har jag nu pluggat matte, skypat med pappa och Nicoline och skriver nu här. Jag vet egentligen inte riktigt vad jag vill skriva men jag vet att jag vill, hm.
Sen sist har jag fyllt i alla CSN papper och skickat in dem för att förhoppningsvis snart få tillbaka dom godkända så att jag kan ansöka om visum till Kanada, wihuu! Sen har vi har Las Americas Day (temadag för Nord- och Sydamerika), flyttat ut och tillbaka in med alla saker pga våra små husdjur vägglössen. Sen har jag även flyttat ifrån vårt rum igen för att jag inte längre stod ut att bli uppäten varje natt så nu sover jag som en flykting på en madrass i ett litet rum hos skolsköterskan. Jag har även haft ett antal irriterade och uppgivna möten med administrationen där jag på ett ödmjuk sätt har talat om för dom att deras lösningar inte är tillräckliga. Jag har också hunnit få en varning för att jag satt i Mendes rum kl 00.20 och reglerna säger att vi inte får vara varandras rum efter midnatt. I'm a criminal, tungt, det trodde ni inte va? Egentligen stör det mig någon fruktansvärt, men jag sväljer min irritation och låtsas som att det inte har hänt. Jag har inte gjort någon illa och det är huvudsaken.
Nu ska jag gå och äta nachos med Kathrine och Helene, en liten nordisk food club. Myspys.
Jag, Felipe med sin mexikanska nationaldräkt och Farhiya.
