.

I fredags så ropar pappa på mig, samtidigt som jag läser samma sak på DN, alltså om explosionen vid regeringshuset i Oslo. Det kändes obehagligt och kom som en chock, men när det sen, efter att ha följt alla nyhetssändningar och ständiga uppdateringar, byggs det på med morden på Utöya blev det för mycket. När det rapporterades vara 30 döda mådde jag illa av obehag och kände hur ilskan välde upp inom mig. När det senare visar sig vara 85 ungdomar dödade kändes allting bara overkligt och fruktansvärt. Dock blev den kvällen, trots nyheterna, monsunregn och åska, en väldigt rolig kväll med de två godingarna a-a-anton och d-d-daniel. När jag däremot nästa morgon vaknade och läste om massakern från gårdagen vände det sig i magen och jag ville bara krypa ner i sängen igen, men det var bara att åka till jobbet där ingenting gick bra för att jag inte kunde hålla koncemtrationen.

Det här skrev min norska fd. roomie Dubie på facebook idag, och det satte verklligen ord på mina tankar.
"Seems we have more to fear from the fear of multiculturalism, than from multiculturalism itself."' - Wise words from an unknown "tweeter".
Att det var en norrman, utan utländska rötter, som begick de här iskalla morden kändes det på något sätt som att världen såg händelsen med nya ögon. Automatiskt anklagades islamistiska grupper och utländska för att ha stått bakom explosionen, t.o.m. Obama uttalade sig om att det troligtvis var de som låg bakom. Det finns anledning till att folk tror det, det säger jag inte emot, men det faktum att alla nordiska länder är bra på att skylla de dåliga sakerna i samhället på "dom andra, utlänningarna" gör mig förbannad och besviken. Den trångsynthet som finns hos så många människor i Norge, och även i Sverige, är skrämmande med tanke på det samhälle vi lever i. Jag har min bestämda uppfattning om att det är vi svenskar som har misslyckats med uppgiften att ta emot invandrare och därefter integrera dom i samhället. Sluta skylla ifrån sig och kanske ta en titt i spegeln och se vilka signaler vi ger ut. Det är alltid skönt att ha människor att skylla på, men kom igen.

Att 85 ungdomar fick sätta livet till för att en man har sådant hat, och troligtvis rädsla, mot multiculturalism är vidrigt. Jag inte ens sätta ord på hur arg och ledsen jag blir varje gång jag läser om händelsen, men förhoppningsvis kommer det att starta en debatt som fortsätter även när det här har lugnat sig.


time to get started.

Det är sommarlov och jag är för en gångs skull ledig, så varför inte bara slappa framför en film (eller sätta igång med skolarbete på direkten)? Det var mina första tankar när klockan ringde vid 9 i morse. Jag bestämde mig för det första och det som kanske känns självklart för de flesta. Efter mycket tjat från Kunal så tittade jag äntligen på "Limitless" samtidigt som jag åt frukost och funderade lite på dagen. Jag måste erkänna att filmnörden hade rätt den här gången också för den var sjukt bra. Det var nästan så jag fick en liten töntig känsla av att kunna bli oslagbar, fast vi får väl se om den dagen någonsin kommer. Tills dess får jag nöja mig med att kämpa för att bli någorlunda bra i alla fall.

Idag är det den 22 juli och det är mindre än en månad tills jag ska tillbaka till Norge, RCN och Flekke. På samma sätt som det känns vemodigt att sommaren snart är slut känner jag mig taggad på nästa år och allt vad det kommer att innebära. Hahaha, ibland är allt så komiskt. Precis när jag sitter och tänker på hösten och att jag vill tillbaka till alla underbara människor så börjar "The Saftey Dance" spela i högtalarna. Till den här låten gjorde vi vår college video i våras och vi hade väldigt mycket roligt. Förutom 100 nya och vilsna förstaåringar som kommer att inta skolan kommer det att bli ett kärt återseende med mina co-years och hela mijlön. Saker kommer att vara annorlunda, men jag vet att allt kommer bli bra till slut.

Nu ska jag sluta drömma och börja plugga för att en dag kunna bli oslagbar (höhö).



Förra årets rum, minus Dubie.

RSS 2.0