Just nu är jag så härligt matt i kroppen efter att ha spelat fotboll i morse, varit ute och paddlat hela eftermiddagen och haft strålande solsken hela dagen. Det är nästan löjligt så mycket solen gör. Alla är ute; umgås, spelar gitarr och sjunger, spelar basket på planen vi har mitt i student village och bara är allmänt glada. Atmosfären på skolan förändras från regn, stress, plugg och skitsnack till sol, folk är avslappnade, hittar på roliga saker och sprider glädje. Fler dagar som den här tack!
Nu ska jag plugga i några timmar och sen får vi se vad som händer i kväll, men om jag inte blir piggare än såhär kanske det blir en tidigt kväll - inte helt fel.
Den här fisken hittade jag och Stella liggandes död på havsbotten så vi tog upp den och Stella adopterade den. Hertzel döptes den till, eller något liknande, och exakt i denna position fick den följa med på vår tur
Vi spöade skiten ur förstaåringarna i fotboll, rent ut sagt. Vi vann med 7-0 och jag fick göra ett mål. Självklart är det ju alltid extra roligt att vinna, men förutom vinsten så var det bara så himla roligt att spela! Det var bra stämning och alla var fokuserade till hundra procent. Tyvärr blev en kille skjuten i bakhuvudet av Amoko, en tredjedel av det tidigare nämda African crew, och fick ordentligt ont i sin käke. Jag stod framför killen som blev skjuten på och jag såg hur hela hans käke flyttade på sig när bollen träffade. Det slutade med ambulans till närmsta sjukhus. Men förutom det var det en fröjd att spela.
Därefter åt vi, för en gångs skull, god middag med lax och sen accepterade jag mitt offer från Simon Fraser University och betalade avigften, ansökte om boende och läste igenom alla regler för visumansökning. Som jag också nämnde tidigare så har det också varit sol hela dagen. Idag kan ha varit en av de absolut bästa dagarna på länge. Framför allt eftersom det blev ett mysigt avslut på kvällen med käk tillsammans med Stella och Fredrik.
Nu ska jag sova för i morgon kl. 8 ska jag och Stella upp och plugga, kl. 11 ska jag spela fotboll med massa tjejer och sen kl. 13 ska vi ut och paddla i några timmar. Det går bra nu.
Det är soool och vår i Flekke! Innan lunch hade jag och Stella håltimme så vi gick och köpte glass och satte oss och njöt av solen, underbart. Nu laddar jag upp för en presentation på geografin och för efter skolan spela vårens fotbollsmatch mellan första- och andraåringar. Det är mycket prestige på spel och jag ska spela ytterback med the african crew som består av tre välbyggda killar. Känns tryggt.
Förresten! Igår beställde jag och Stella våra studentmössor, jippi!
Tillsammans med en norsk tjej, Wiktoria, har jag börjat ha cardio combat sessions varje söndag kväll för intresserade tjejer på skolan där hon håller i boxningsdelen och jag kör styrka. Det är riktigt roligt, men väldigt jobbigt, och det har känts både igår och idag kan jag lova. Varje gång jag skriver får jag kramp i högra sidan av ryggen och även i högra armen. Känns som ett bevis på att jag kanske skulle börja träna lite mer styrka, eller? Trots att jag klagar älskar jag ändå att ha träningsvärk.
Idag har jag varit ledig varannan lektion vilket kan vara antingen asskönt eller a waste of time. Idag blev det a waste of time för första lediga timmen hängde jag med Samuel och snackade skit och nu sitter jag och surfar runt och skriver här, vilket i och för sig inte bara är slöseri med tid. För en gångs skull känner jag att jag verkligen inte har något att berätta mer än att jag ska springa och käka lunch nu, yeeeah, känns värt att skriva ned.
I torsdags eftermiddag fick jag reda på att jag och mina rummisar var tvugna att flytta tillbaka till vårt rum. Anticimex hade varit här under dagen och sprayat gift i hela rummet och nu är vi tvugna att sova här som lockbete för dessa jävla vägglöss. Vägglöss är små äckliga kryp som lever på människoblod, men är attraherade av kroppsvärme och koldioxid som vi andas ut och det enda sättet att lura ut dom från sina gömställen i sprickor eller små utrymmen i träet är genom att vi sover i våra sängar. Jag förstår att det är enda sättet att få död på dom, men det gör det inte mindre obehagligt att behöva dela säng med dom små kräken. Första natten fick jag sex bett, men i natt var de lugna och gav mig bara tre. Det är fruktansvärt påfrestande att inte få sin enda privata plats på denna skola i fred och kunna känna sig bekväm där, men det är bara att försöka göra det bästa av situationen. Tyvärr är det ibland lättare sagt än gjort.
Ett brev från Vietnam och min mamma gjorde i alla fall min dag lite bättre. Nu ska jag försöka bli klar med min presentation om "International Participation and Success in an international sports event". Jag ska prata om OS i Beijing 2008 och hur det påverkade staden i sig, men också Kina i stort. Intressant, men med en obefintlig koncentrationsförmåga går det trögt.
När andraåringarna åkte förra året så fick jag ärva ett par fina grön/blå gardiner av min andraåring Tea. Dessa gardiner har hängt orörda i mitt fönster fram tills att vi fick vägglöss för några veckor sen då jag var tvungen att ta ner och tvätta dom. När vi tömde hela rummer glömde jag ta ner dom och fick därför ta ner dom i sista sekund efter att jag tvättat allt och jag var fruktansvärt trött och frustrerad över hela flytten. Därför åkte de med i samma tvätt som min vita handduk och lite andra grejer. Resultatet blev min första missfärgning någonsin och att jag la allt i en plastpåse som jag sedan glömde bort.
Höromdagen kände jag en obehaglig lukt i huset och insåg att det var påsen med de blöta gardinerna i. Jag stoppade in allt i tvättmaskinen som fanns i huset och satte igång den. En halvtimme senare börjar maskinen låta konstigt och smälla lite obehagligt. Min kära rummis Marianne påpekar då att jag inte satt på vattnet till maskinen. Hon sätter på det, men det låter fortfarande som att maskinen ska explodera, så vi stänger av den. Jag lät gardinen ligga för att jag var så arg på detta monster som aldrig vill bli ren och torr, men så idag kommer jag in i badrummet och ser att det har blivit en blå pöl på golvet; vattnet har börjat svämma över. Här tar min lilla bildserie vid.
Jag har precis pratat med bästa vän och jag har saknat henne så otroligt. Wow, jag fattar inte hur hon gör, men hon fick mig att glömma allt tråkigt och bara skratta. Jag är lyckligt lottad.
Senaste 24 timmarna har varit extrem omtumlande, både på gott och på ont. En hemsk nyhet inom familjen som jag fortfarande inte har kunnat ta in och sen en väldigt, väldigt glad nyhet.
JAG KOM IN PÅ SIMON FRASER UNIVERSITY I VANCOUVER, KANADA!!!
Shit. Jag har hoppats så innerligt att jag skulle komma in, men jag vågade aldrig riktigt tro att det faktiskt skulle bli sant. Tyvärr fick jag inte så mycket pengar som jag hade hoppats på, men jag ska försöka överklaga och hoppas på att jag kan få lite mer. Om jag så ska råna en bank ska jag bli en elev vid Simon Fraser University hösten 2013.
Det känns som att det enda jag gör nuförtiden är att dagdrömma. Jag drömmer om hur härligt det ska bli när jag åker till Kanada i sommar, hur många varma sommarkvällar jag kommer spendera med mina nära och kära, hur underbart det kommer bli när solen och våren tittar fram på riktigt här i Flekke och dagarna då alla är ute och glädjen spirar överallt. Jag drömmer om det möjliga volontärarbetet i Argentina. Jag drömmer om att sitta i hamnen med mormor och äta glass. Jag drömmer om äta frukost under päronträdet med familjen. Jag drömmer om att få leka med min lilla prins Erik. Det finns så mycket att längta till att jag glömmer bort att njuta av nuet. Jag har insett att leva i nuet är otroligt svårt och att jag har mycket lättare att leva i det förflutna eller i framtiden.
Jag tänker på känslan som kommer infinna sig när jag har krossat alla IB exams, men problemet är att om jag fortsätter att bara dagdrömma om den känslan så kommer det inte att hända. Då kommer det sluta i besvikelse och tårar för att jag inte har förberett mig tillräckligt. Det är bara så himla svårt att ta mig samman och göra någonting vettigt, det finns alltid så många bra ursäkter till att inte plugga. Eller bra och bra, men tillräckliga för att övertyga mig själv. Jag ska göra ett försök nu.
De här bilderna är från förra våren då våren precis hade kommit och vi spelade Twister ute på bryggan. Tillfällen som detta är en sån liten och egentligen obetydlig grej, men jag kommer alltid att minnas den som ett av de finare minnen från min tid på RCN.
Jag fick ett litet ryck och beställde hem tre mysplagg från HM. Även fast jag älskar vintern och hade hoppats på en omgång till med snö, så längtar jag mer och mer tills det är vår på riktigt och senare även till sommaren. Trots att mars och april kommer bestå av plugg, plugg och PLUGG fram tills våra exams i maj så tror jag att det kommer bli en minnesvärd vår. Sommaren med svensk sommar, jobb på Mon, Summerburst med Lina och PSYL i Kanada kommer bli underbar - sen får jag inte glömma de absolut bästa lååånga sommarnätterna med mina pinglor. Det finns så mycket att se fram emot, men just nu ska jag försöka njuta av att det är lördag (läs storm ute och plugg).
Jag började aldrig läsa om "Utrensning" utan istället gick jag och Kathrine, från vårt kära grannland Danmark, till poolen och åkte rutschkana. Ända sen jag var liten har jag älskat att simma och bada och pappa sa alltid att jag var som en fisk; mer under vattnet än över. Trots att jag är väl medveten om att det är omöjligt att åka vattenrutschkana (på roliga sätt som t. ex. snurrandes i fosterställning eller på varandra) utan att slå sig så kan jag inte låta bli. Det är barnsligt kul!
Efter middagen hade vi en presentation om transsexualitet, presenterad av en man och en kvinna som båda genomgått könsoperationer. Det här var första gången som jag blivit introducerad till detta område av sexualitet på ett mer seriöst sätt än att veta veta vad det är i princip, något som förvånar mig. Varför har det aldrig pratats om transsexualitet mer än i förbi farten i skolan hemma i Sverige? Eller är det bara jag som har missat det? Oavsett så var det intressant att höra deras historier och om hur hela proceduren går till, men jag har väldigt svårt att greppa det. Under de två timmar som det pågick försökte jag föreställa mig dem båda fast med motsatta kön, alltså så som de var födda - det gick inte. De påstod att de båda upptäckte att de var "födda i fel kropp", som de uttryckte det, så tidigt som när de var 6-7 år. För mig känns det väldigt konstigt att man kan märka det i så tidig ålder och att det inte bara handlar om intressen, t. ex. att jag var mer som en pojke än en flicka när jag var liten pga. mina intressen/ influenser. Jag förstod dock genom att lyssna på dem att detta problem är något som är omöjligt att förklara för någon som aldrig har upplevt det för att det är så komplex och så onaturligt för den överlägsna majoriteten av människor att de föds i fel kropp. Hm, det gav mig något att fundera på.
Kvällen avslutades med barnkalas för Kornelia, svensk förstaåring, som fyllde 18 igår. Vi bakade, klädde oss som småflickor, lyssnade på Markoolio och Aqua och dansade limbo. En bra kväll med mycket skratt.
Senaste två timmarna har jag hängt med Stella och pratat om livet, kritiserat folks starka behov av uppmärksamhet på denna skola och dödat myror. Nu ska jag sova. P.S. Det börjar kännas som vår här på riktigt för jag skippade uggsen och tog på mig tygskor i kväll.
Vagina Monologues igår var riktigt bra och jag vet hur mycket tjejerna har kämpat och tränat inför föreställningen, så jag bara satt där och myste i min stolthet över deras uppträdanden. Vagina Monologues är en pjäs av Eve Ensler som uppmärksammar kvinnan och den stigma som finns kring den kvinnliga sexualiteten. Vissa av monologerna är väldigt kritiska till män, tills viss del motiverat, men som jag nämnde i tidigare inlägg så tycker jag att det är fel approach att leta efter svagheter för att få uppmärksamhet istället för att hitta de positiva saker och hylla dom. Jag ska inte börja debattera det igen, men oavsett så var hela showen bra upplagd och väl inövad. Go girls!
Här är introduktionen från förra årets Vagina Monologues med Rubez från Singapore, min grymma andraåring, fd. granne och vän.
Nu ska jag ta ett bad och börja läsa om "Utrensning" av Sofi Oksanen som vi har jobbat med på svenskan, men som jag, ops, inte riktigt hade läst klart när vi diskuterade boken för några veckor sen.
Jag tror knappast att det har undgått någon, men idag är Internationella Kvinnodagen!
Hela den här veckan har vi haft "Gender Week" här på skolan där vi har firat de olika könen och även disskuterat skillnader och orättvisor runt om i världen. 2011 blev Sverige utsett av FN som världens mest jämställda land, baserat på deras GEI, Gender Equality Index, något som vi ska vara mycket stolta över. I jämställdhetsdebatten som länge pågått i Sverige har jag alltid haft svårt att sympatisera med kvinnor som klagar över att de är det svagare könet, mest för att jag inte gillar sättet de själva försätter sig i en offerroll. Genom att de själva anser det vara okej att kalla sig själva det svagare könet har de redan förlorat delar av kampen. Om en man och en kvinna utför samma uppgift ska de självklart ha samma lön, det tror jag alla vettiga människor håller med om. Däremot när det diskuteras om att kvinnor ska kvoteras in i regeringar eller i styrelsen för mäktiga företag är jag inte beredd att hålla med. Som kvinna vill jag inte bli invald pga. mitt kön och för att styrelsen måste ha en kvinna, jag vill bli invald för att jag är kompetent och kvalificerad för den positionen. Kvinnor är inte sämre än män och ska därför inte bli behandlade av ett företag eller statsmakt som om vi vore det. Historiskt sett har kvinnor alltid stått i underläge, men jag anser att situationen har förbättras så pass mycket att vi ska sluta försvara oss med det argumenten. Visa framfötterna istället för att spela på vår underlägsenhet.
Om jag fortsatt håller mig till Sverige anser jag att kvinnor har den stöttning som behövs från samhället för att kunna klättra på karriärsstegen och bli minst lika framgångsrika som män. Kvinnor har dock en tendens att vara duktiga på att trycka ner varandra istället för att stötta och motivera. Kan vi skylla männen för det? Nej. I många fall är den inte kompetensen som hindrar kvinnor att gå långt, det är bristen på självförtroende. Jag ska inte dra alla över en kant, men av egen erfarenhet har jag mött fler män som är självgoda och utan brister än vad jag har mött kvinnor med samma karaktärsdrag. Detta kan både vara negativt och positivt, men oavsett kommer de fortfarande gå längre än de kvinnor som är riktiga guldkorn men saknar självförtroende. Om inte du tror på dig själv kommer det vara svårt at övertyga någon annan att tro på dig.
Jag själv har många gånger har tvivlat på min egen förmåga att klara av utmaningar, men jag har haft turen att ha underbara vänner och en familj som tror på mig. Jag har alltid haft höga krav på mig själv och aldrig nöjt mig med att "klara av något" utan jag har alltid velat göra det bra, gärna även väldigt bra. Ibland har det gått för långt och jag har många gånger önskat att jag någonsin kunde bli nöjd med det jag gör, men ofta har det också varit min drivkraft. För några dagar sen fick jag ett meddelande av min fina vän som skrev "Om det är volontärarbete du vill göra i 6 månader så tvivlar jag inte 1 sekund på att du kommer att genomföra det! Finns inte en chans att du inte genomför nåt du verkligen vill, beundrar dig så mycket!". Jag blev alldeles varm inombords. Jag hade aldrig hittat motivationen och viljan till att utmana mig själv om jag inte hade ert stöd. Det låter cheesy, men utan vänner som bryr sig spelar ingenting någon roll. Jag har ofta funderat på det under min tid här på RCN, där plugg, betyg och att bli antagen till världens bästa universitet är en ständig press och kommit fram till att jag ibland borde prioritera om. Jag har alltid trott att jag kan klara allt på egen hand och att mina vänner såklart är otroligt viktiga, men att det i slutänden är mina prestationer som är det viktiga. Jag kunde inte ha haft mer fel.
Med dessa funderingar ska jag nu börja plugga, tyvärr för att jag måste och inte för att jag vill, och sen i kväll har ett gäng tjejer arrangerat "Vagina Monologues". Jag berättar mer om det efter i kväll. Puss.
Jag har äntligen fått en ny laddare till min dator, wihuuu! Trots att det har varit lite irriterande vid vissa tillfällen att inte ha tillgång till datorn så har det ändå över förväntan. Jag trodde att jag skulle bli tokig och känna mig helt handikappad, men tack vare min kära lilla iphone så har jag överlevt, men det var dock på tiden att laddaren kom.
I söndags var det dags för halvmaratonet. Jag velade mycket fram och tillbaka vad det gällde min strategi, men det slutade med att jag bestämde mig för att gå hela i rask takt tillsammans med Alma. Jag kände på mig att jag bara skulle bli besviken på mig själv om jag försökte springa och inte lyckades, så jag ville ta det säkra före det osäkra. Dock började vi att springa de första kilometrarna för att sedan gå fem, men vid första vätskedepån kände jag att det kröp i benen och jag bestämde mig för att börja jogga. Trots att benen var stela som pinnar och tunga som bly från lördagens vandring så kändes det bra. Ju längre jag sprang, desto mer bestämd blev jag på att jag fasen skulle jogga hela vägen; vilket jag också gjorde. Det slutade med 5 km gång och 16 km jogging. Fyfan vad jag var trött de sista kilometrarna, som även var de med mest lutning, men det var det värt. Jag önskar att jag hade sprungit från första början, men gjort är gjort.
Kroppen var slutkörd efter loppet och ända sen dess har min vänstra fot krampat så mycket att jag inte kunnat gå normalt. Väldigt irriterande och ont gör det, men jag hoppas att det har gått över till morgon för annars måste jag nog gå till läkaren för att kolla upp om någonting ligger i kläm eller vad som har hänt, hm. Det var definitivt inte sista gången jag springer ett sånt här lopp, men lite mer förberedelser med träning skulle nog inte ha varit fel.
Idag har jag mest bara lullat omkring och jag vet inte riktigt vad jag har gjort, men oavsett så ska jag titta klart på ett avsnitt av the O.C nu och sen ska jag sova.
Puss & godnatt.
Här är alla som sprang halvmaran. Ledsen för liten bild, men jag har inte orginalet...
Jag har en väldigt rolig nyhet att dela med mig av! Jag har blivit utvald av skolan att representera Red Cross Nordic UWC som en facilitator på ett ungdomsläger om ledarskap i Victoria, Vancouver Island i Kanada mellan den 17 juli och 12 augusti! Jag skrek högt av lycka när jag fick veta det igår! Hela processen gick bara så himla fort då jag först förra veckan började fundera på att söka och sen skickade jag in min ansökan i förrgår och så fick jag beta det redan igår. Det ska bli så himla roligt verkligen. Jag ska, tillsammans med 15 andra ungdomar från hela världen, leda den här kursen för 100 ungdomar i åldrarna 15-18 under den är månaden. Waaah, jag är så glad! Om ni vill se mer vad det är kan ni gå in på www.PSYL.ca.
Som om inte det vore nog så gick jag och Alma ut och vandrade idag på förmiddagen. Vi gick vid halv nio och kom tillbaka vid ett efter att ha gått lite vilse och gått väldigt mycket längre än vad vi skulle för att nå toppen, men det gjorde absolut ingenting för vi skrattade oss igenom hela turen ändå. Solen sken och omgivningen var magisk, vad mer kan man begära?
För att avsluta dagens påhitt så duschade jag i ett vattenfall för en bild som jag ska ha i årets yearbook där alla andraåringar får varsin bild som ska representera oss. Ni får se resultatet så fort jag har fått den av Kathrine som hjälpte mig att ta den.
Nu ska jag läsa lite i "En komikers uppväxt" som jag har en känsla av ska vara färdigläst väldigt snart... Puss på er!
Jag vet egentligen inte varför jag visar er den här bilden, men kanske för att jag tycker att alla förtjänar ett gott skratt såhär på lördagseftermiddagen. Varsegoda, mamma och pappa Hassel i Vietnam.
Inland funderar jag på varför människor har bloggar. Sen kommer funderar jag naturligtvis på varför jag har en blogg. Jag vet helt ärligt inte vad det fulla svaret, men idag är det för att jag känner mot glad och vill dela dela med mig av det.
Igår blev jag färdig med mina exams och det var en otrolig lättnad för det var mer påfrestande att skriva dessa prov än jag hade föreställt mig. Sen efter lite middag hade jag och en lettisk tjej ett fitnesspass för tjejer och efter det sprang jag omkring för att fixa lite saker och till slut hamnade jag tillsammans med Stella och Alma i Almas säng med nudlar för att titta på Harry Potter. När klockan var 23.30 kunde jag inte längre hålla ögonen öppna så jag gick upp för kullen och stupade i sängen.
Kl. 11 i morse vaknade jag och tittade ut genom fönster på fjorden och såg att det var strålande solsken. Jag slängde på mig lite kläder och nu sitter jag på vår balkong och njuter. Det är underbart. Jag kan, och kommer, säga det tusen gånger men utsikten över fjorden och bergen är helt otroligt och jag kan inte fatta att vi faktiskt bor i den här miljön. Sen vinkade jag precis god morgon (god dag) till min mysiga mattelärare Fred.
