Allting har ett slut, vare sig man vill eller inte. Vissa saker går vi in i medvetna om att det finns ett slut medan andra val har öppna slut där endast tiden kan utvisa hur det ska sluta. Jag har varit lyckligt lottad för nästan alla, för mig, betydelsefulla slut har varit ledsamma och jobbiga, vilket måste vara ett bevis på att jag har trivts. Tyvärr lindrar det inte smärtan när det väl är dags att säga hejdå. Jag hatar att säga hejdå och jag hatar att aldrig klara av att övertyga mig själv om att det är okej att tycka det är hemskt att behöva ta farväl av människor jag älskar. Det ska alltid sägas, eller rättare sagt, jag ska alltid säga till mig själv ”ryck upp dig, du kan inte vara ledsen över det här”. Och ja, värre saker har hänt, men det hjälper inte där och då.

Om 23 dagar tar jag studenten och flyttar ifrån UWC Red Cross Nordic, Flekke, alla elever och lärare, fjorden, mitt älskade Finland House och allt som hör därtill. När jag kom hit för snart två år sedan visste jag att det skulle ta slut, men jag hade aldrig vågat hoppas på att dessa år skulle ge mig allt det faktiskt har gjort. Jag får en klump i magen och bröstkorgen snörs ihop när jag tänker på det. Delar av mig är redo att lämna det här stället och jag känner mig redo för nästa steg, men samtidigt gör det fruktansvärt ont att lämna detta bakom mig. Att bo och leva tillsammans i denna intensiva bubbla testar alla relationer, utan undantag, och att klara av det är någonting speciellt. Det finns personer här som har stått mig nära från första veckan här och efter två år tillsammans under hög skolpress, social press, hemlängtan, relationsproblem och allt som hör därtill så lär man känna varandra på en nivå som är svårt att uppnå annars.

Men, vi ska inte skiljas än och därför ska jag försöka se det som att vi har hela 23 dagar kvar och inte endast 23 dagar kvar.

The Finland House family!