Jag fick ett litet ryck och beställde hem tre mysplagg från HM. Även fast jag älskar vintern och hade hoppats på en omgång till med snö, så längtar jag mer och mer tills det är vår på riktigt och senare även till sommaren. Trots att mars och april kommer bestå av plugg, plugg och PLUGG fram tills våra exams i maj så tror jag att det kommer bli en minnesvärd vår. Sommaren med svensk sommar, jobb på Mon, Summerburst med Lina och PSYL i Kanada kommer bli underbar - sen får jag inte glömma de absolut bästa lååånga sommarnätterna med mina pinglor. Det finns så mycket att se fram emot, men just nu ska jag försöka njuta av att det är lördag (läs storm ute och plugg).
Jag började aldrig läsa om "Utrensning" utan istället gick jag och Kathrine, från vårt kära grannland Danmark, till poolen och åkte rutschkana. Ända sen jag var liten har jag älskat att simma och bada och pappa sa alltid att jag var som en fisk; mer under vattnet än över. Trots att jag är väl medveten om att det är omöjligt att åka vattenrutschkana (på roliga sätt som t. ex. snurrandes i fosterställning eller på varandra) utan att slå sig så kan jag inte låta bli. Det är barnsligt kul!
Efter middagen hade vi en presentation om transsexualitet, presenterad av en man och en kvinna som båda genomgått könsoperationer. Det här var första gången som jag blivit introducerad till detta område av sexualitet på ett mer seriöst sätt än att veta veta vad det är i princip, något som förvånar mig. Varför har det aldrig pratats om transsexualitet mer än i förbi farten i skolan hemma i Sverige? Eller är det bara jag som har missat det? Oavsett så var det intressant att höra deras historier och om hur hela proceduren går till, men jag har väldigt svårt att greppa det. Under de två timmar som det pågick försökte jag föreställa mig dem båda fast med motsatta kön, alltså så som de var födda - det gick inte. De påstod att de båda upptäckte att de var "födda i fel kropp", som de uttryckte det, så tidigt som när de var 6-7 år. För mig känns det väldigt konstigt att man kan märka det i så tidig ålder och att det inte bara handlar om intressen, t. ex. att jag var mer som en pojke än en flicka när jag var liten pga. mina intressen/ influenser. Jag förstod dock genom att lyssna på dem att detta problem är något som är omöjligt att förklara för någon som aldrig har upplevt det för att det är så komplex och så onaturligt för den överlägsna majoriteten av människor att de föds i fel kropp. Hm, det gav mig något att fundera på.
Kvällen avslutades med barnkalas för Kornelia, svensk förstaåring, som fyllde 18 igår. Vi bakade, klädde oss som småflickor, lyssnade på Markoolio och Aqua och dansade limbo. En bra kväll med mycket skratt.
Senaste två timmarna har jag hängt med Stella och pratat om livet, kritiserat folks starka behov av uppmärksamhet på denna skola och dödat myror. Nu ska jag sova. P.S. Det börjar kännas som vår här på riktigt för jag skippade uggsen och tog på mig tygskor i kväll.
Vagina Monologues igår var riktigt bra och jag vet hur mycket tjejerna har kämpat och tränat inför föreställningen, så jag bara satt där och myste i min stolthet över deras uppträdanden. Vagina Monologues är en pjäs av Eve Ensler som uppmärksammar kvinnan och den stigma som finns kring den kvinnliga sexualiteten. Vissa av monologerna är väldigt kritiska till män, tills viss del motiverat, men som jag nämnde i tidigare inlägg så tycker jag att det är fel approach att leta efter svagheter för att få uppmärksamhet istället för att hitta de positiva saker och hylla dom. Jag ska inte börja debattera det igen, men oavsett så var hela showen bra upplagd och väl inövad. Go girls!
Här är introduktionen från förra årets Vagina Monologues med Rubez från Singapore, min grymma andraåring, fd. granne och vän.
Nu ska jag ta ett bad och börja läsa om "Utrensning" av Sofi Oksanen som vi har jobbat med på svenskan, men som jag, ops, inte riktigt hade läst klart när vi diskuterade boken för några veckor sen.
Jag tror knappast att det har undgått någon, men idag är Internationella Kvinnodagen!
Hela den här veckan har vi haft "Gender Week" här på skolan där vi har firat de olika könen och även disskuterat skillnader och orättvisor runt om i världen. 2011 blev Sverige utsett av FN som världens mest jämställda land, baserat på deras GEI, Gender Equality Index, något som vi ska vara mycket stolta över. I jämställdhetsdebatten som länge pågått i Sverige har jag alltid haft svårt att sympatisera med kvinnor som klagar över att de är det svagare könet, mest för att jag inte gillar sättet de själva försätter sig i en offerroll. Genom att de själva anser det vara okej att kalla sig själva det svagare könet har de redan förlorat delar av kampen. Om en man och en kvinna utför samma uppgift ska de självklart ha samma lön, det tror jag alla vettiga människor håller med om. Däremot när det diskuteras om att kvinnor ska kvoteras in i regeringar eller i styrelsen för mäktiga företag är jag inte beredd att hålla med. Som kvinna vill jag inte bli invald pga. mitt kön och för att styrelsen måste ha en kvinna, jag vill bli invald för att jag är kompetent och kvalificerad för den positionen. Kvinnor är inte sämre än män och ska därför inte bli behandlade av ett företag eller statsmakt som om vi vore det. Historiskt sett har kvinnor alltid stått i underläge, men jag anser att situationen har förbättras så pass mycket att vi ska sluta försvara oss med det argumenten. Visa framfötterna istället för att spela på vår underlägsenhet.
Om jag fortsatt håller mig till Sverige anser jag att kvinnor har den stöttning som behövs från samhället för att kunna klättra på karriärsstegen och bli minst lika framgångsrika som män. Kvinnor har dock en tendens att vara duktiga på att trycka ner varandra istället för att stötta och motivera. Kan vi skylla männen för det? Nej. I många fall är den inte kompetensen som hindrar kvinnor att gå långt, det är bristen på självförtroende. Jag ska inte dra alla över en kant, men av egen erfarenhet har jag mött fler män som är självgoda och utan brister än vad jag har mött kvinnor med samma karaktärsdrag. Detta kan både vara negativt och positivt, men oavsett kommer de fortfarande gå längre än de kvinnor som är riktiga guldkorn men saknar självförtroende. Om inte du tror på dig själv kommer det vara svårt at övertyga någon annan att tro på dig.
Jag själv har många gånger har tvivlat på min egen förmåga att klara av utmaningar, men jag har haft turen att ha underbara vänner och en familj som tror på mig. Jag har alltid haft höga krav på mig själv och aldrig nöjt mig med att "klara av något" utan jag har alltid velat göra det bra, gärna även väldigt bra. Ibland har det gått för långt och jag har många gånger önskat att jag någonsin kunde bli nöjd med det jag gör, men ofta har det också varit min drivkraft. För några dagar sen fick jag ett meddelande av min fina vän som skrev "Om det är volontärarbete du vill göra i 6 månader så tvivlar jag inte 1 sekund på att du kommer att genomföra det! Finns inte en chans att du inte genomför nåt du verkligen vill, beundrar dig så mycket!". Jag blev alldeles varm inombords. Jag hade aldrig hittat motivationen och viljan till att utmana mig själv om jag inte hade ert stöd. Det låter cheesy, men utan vänner som bryr sig spelar ingenting någon roll. Jag har ofta funderat på det under min tid här på RCN, där plugg, betyg och att bli antagen till världens bästa universitet är en ständig press och kommit fram till att jag ibland borde prioritera om. Jag har alltid trott att jag kan klara allt på egen hand och att mina vänner såklart är otroligt viktiga, men att det i slutänden är mina prestationer som är det viktiga. Jag kunde inte ha haft mer fel.
Med dessa funderingar ska jag nu börja plugga, tyvärr för att jag måste och inte för att jag vill, och sen i kväll har ett gäng tjejer arrangerat "Vagina Monologues". Jag berättar mer om det efter i kväll. Puss.
Jag har äntligen fått en ny laddare till min dator, wihuuu! Trots att det har varit lite irriterande vid vissa tillfällen att inte ha tillgång till datorn så har det ändå över förväntan. Jag trodde att jag skulle bli tokig och känna mig helt handikappad, men tack vare min kära lilla iphone så har jag överlevt, men det var dock på tiden att laddaren kom.
I söndags var det dags för halvmaratonet. Jag velade mycket fram och tillbaka vad det gällde min strategi, men det slutade med att jag bestämde mig för att gå hela i rask takt tillsammans med Alma. Jag kände på mig att jag bara skulle bli besviken på mig själv om jag försökte springa och inte lyckades, så jag ville ta det säkra före det osäkra. Dock började vi att springa de första kilometrarna för att sedan gå fem, men vid första vätskedepån kände jag att det kröp i benen och jag bestämde mig för att börja jogga. Trots att benen var stela som pinnar och tunga som bly från lördagens vandring så kändes det bra. Ju längre jag sprang, desto mer bestämd blev jag på att jag fasen skulle jogga hela vägen; vilket jag också gjorde. Det slutade med 5 km gång och 16 km jogging. Fyfan vad jag var trött de sista kilometrarna, som även var de med mest lutning, men det var det värt. Jag önskar att jag hade sprungit från första början, men gjort är gjort.
Kroppen var slutkörd efter loppet och ända sen dess har min vänstra fot krampat så mycket att jag inte kunnat gå normalt. Väldigt irriterande och ont gör det, men jag hoppas att det har gått över till morgon för annars måste jag nog gå till läkaren för att kolla upp om någonting ligger i kläm eller vad som har hänt, hm. Det var definitivt inte sista gången jag springer ett sånt här lopp, men lite mer förberedelser med träning skulle nog inte ha varit fel.
Idag har jag mest bara lullat omkring och jag vet inte riktigt vad jag har gjort, men oavsett så ska jag titta klart på ett avsnitt av the O.C nu och sen ska jag sova.
Puss & godnatt.
Här är alla som sprang halvmaran. Ledsen för liten bild, men jag har inte orginalet...
Jag har en väldigt rolig nyhet att dela med mig av! Jag har blivit utvald av skolan att representera Red Cross Nordic UWC som en facilitator på ett ungdomsläger om ledarskap i Victoria, Vancouver Island i Kanada mellan den 17 juli och 12 augusti! Jag skrek högt av lycka när jag fick veta det igår! Hela processen gick bara så himla fort då jag först förra veckan började fundera på att söka och sen skickade jag in min ansökan i förrgår och så fick jag beta det redan igår. Det ska bli så himla roligt verkligen. Jag ska, tillsammans med 15 andra ungdomar från hela världen, leda den här kursen för 100 ungdomar i åldrarna 15-18 under den är månaden. Waaah, jag är så glad! Om ni vill se mer vad det är kan ni gå in på www.PSYL.ca.
Som om inte det vore nog så gick jag och Alma ut och vandrade idag på förmiddagen. Vi gick vid halv nio och kom tillbaka vid ett efter att ha gått lite vilse och gått väldigt mycket längre än vad vi skulle för att nå toppen, men det gjorde absolut ingenting för vi skrattade oss igenom hela turen ändå. Solen sken och omgivningen var magisk, vad mer kan man begära?
För att avsluta dagens påhitt så duschade jag i ett vattenfall för en bild som jag ska ha i årets yearbook där alla andraåringar får varsin bild som ska representera oss. Ni får se resultatet så fort jag har fått den av Kathrine som hjälpte mig att ta den.
Nu ska jag läsa lite i "En komikers uppväxt" som jag har en känsla av ska vara färdigläst väldigt snart... Puss på er!
Jag vet egentligen inte varför jag visar er den här bilden, men kanske för att jag tycker att alla förtjänar ett gott skratt såhär på lördagseftermiddagen. Varsegoda, mamma och pappa Hassel i Vietnam.
Inland funderar jag på varför människor har bloggar. Sen kommer funderar jag naturligtvis på varför jag har en blogg. Jag vet helt ärligt inte vad det fulla svaret, men idag är det för att jag känner mot glad och vill dela dela med mig av det.
Igår blev jag färdig med mina exams och det var en otrolig lättnad för det var mer påfrestande att skriva dessa prov än jag hade föreställt mig. Sen efter lite middag hade jag och en lettisk tjej ett fitnesspass för tjejer och efter det sprang jag omkring för att fixa lite saker och till slut hamnade jag tillsammans med Stella och Alma i Almas säng med nudlar för att titta på Harry Potter. När klockan var 23.30 kunde jag inte längre hålla ögonen öppna så jag gick upp för kullen och stupade i sängen.
Kl. 11 i morse vaknade jag och tittade ut genom fönster på fjorden och såg att det var strålande solsken. Jag slängde på mig lite kläder och nu sitter jag på vår balkong och njuter. Det är underbart. Jag kan, och kommer, säga det tusen gånger men utsikten över fjorden och bergen är helt otroligt och jag kan inte fatta att vi faktiskt bor i den här miljön. Sen vinkade jag precis god morgon (god dag) till min mysiga mattelärare Fred.
Jag har ju glömt att tala om att jag har signat upp för ett möte med döden på söndag. Jag ska springa ett halvmaraton på 21 km. Ni hörde rätt. Jag har sprungit 10 km i sträck som längst i mitt 19-åriga liv och det var jobbigt, mycket jobbigt. Det är tom så jag tror att jag överdriver för jag har nog bara sprungit 7 eller 8 km i sträck förut. Mitt mål är att springa milen innan jag börjar gå, men helst lite längre än så. Anledningen till detta dumma påhitt är för att det är en "international sport event to demonstrate solidarity with the Saharawi people". Det är tolfte året i rad som loppet går av stapeln och i år är en vän, min norska andraåring Eivind, i Västsahara och volontärarbetar och han ska springa loppet på plats i Västsahara.
http://www.saharamarathon.org/ - här kan ni läsa mer om loppet! Jag ska hålla en uppdaterade om slutresultatet.
Idag har varit en hemsk dag. Jag kunde inte sova igår natt och jag vaknade tusen gånger, vilket resulterade i att jag var väldigt trött i morse när det var dags för mitt andra exam för veckan - environmental systems and societies (typ naturkunskap). Som jag sa när min Melody, min rummis, frågade hur det hade gått: antingen helt okej, eller lite bättre än okej, men det kan också ha gått helt åt helvete. Med andra ord så ve jag inte. Jag svarade på allt, men det var mycket ordbajsande och rotande längst bak i minnet.
Efter det hängde jag länge med Fredrik och pratade kärleksproblem för att sen ta mig uppför kullen för att intensivplugga matte inför i morgon. Fick jag något gjort? Nae. Pratade jag skit med mina rummisar och försökte förgäves beställa en ny laddare till min dator? Ja. Här började dagen bli hemsk. Jag blev supertrött, hungrig och tappade koncentrationsförmågan totalt. Efter att paniken började smyga sig på för att jag insåg att matten kändes som ett alldeles för stort projekt och att jag helt ärligt inte kan ett dugg i human rights, ville jag bara slå någon och gråta en liten skvätt. Jag gjorde inget utav det utan gick och la mig för att sova en timme i hopp om att jag skulle hitta lite energi. Det hjälpte inte utan jag blev bara ner stressad och ännu gnälligare för att jag nu också var trött och seg. Fortfarande i sängen kollar jag min mail på telefonen eftersom jag inte kan använda datorn (ett fruktansvärt stressmoment i sig) och ser att jag har fått ett mail från min house mentor Ashok där det står "can you and your room mates come to my house at 7 pm? I have an important message to convey and I want to do it in person." Såklart tänker jag det värsta, att vi ska få flytta igen, och blir på om möjligt ännu sämre humör.
Jag går till matsalen för att äta. Regnet öser ner och jag blir blöt på vägen. Väl i matsalen skriker folk och är allmänt jobbiga och sen börjat folk dalta med mig och vara söta och rara för att det ser att jag är på fett dåligt humör. Jag ber dem snällt att låta mig vara ifred, men självklart kan vissa inte riktigt förstå det utan ska hålla på med "du kan alltid prata med mig om det är något, bla bla bla. Snällt tänker ni, det tänker jag också nu, men då var jag sur som en våt gammal disktrasa. Ang Ashoks mail så behövde vi inte flytta utan bara städa ur vårt rum, vilket tog typ 1 1/2 timme, tid som borde ha lagts på plugg. Det var länge sen jag var på så dåligt humör som förut, men det måste man väl vara ibland också, I guess...
Till sist tog jag en lång löprunda och nu sitter jag här med Melodys iPad, som jag för övrigt älskar, och skrattar åt mig själv. Det blir inget plugg i kväll och det kommer gå åt helvete i morgon, i alla fall på human rights, men det är okej. Vi får ju som sagt inga betyg och jag har redan planerat att skriva "sorry, I'll promise to do better in thermal exam" i slutet av mitt prov. Kanske rita en liten blomma också.
Om ni orkar läsa det här förtjänar ni fan en guldstjärna.
En sak till. Min kära vän Fredrik var hemma i sverige förra veckan och tog med sig lite svenskt guld till mig. Det gjorde min dag.
Bonusinfo: Deg gör ont i mig när jag inser att det egentligen inte är "svenskt guld" utan norskt. Marabou ägs av ett norskt företag som heter Freja och som är den norska motsvarigheten till Marabou. Freja är inte lika gott som Marabou, punkt. Och Marabou har mycket större variation på smaker än Freja. Vi har bråkat mycket om det här och jag kommer aldrig gå med på de att svenskarna inte har lagt till någon ingrediens för att det ska bli lite vassare än Freja. Heja Sverige!
Sen sist har mitt rum hunnit få vägglöss och behövt flytta till ett hus där våra lärare bor. Kuuul. Allt började med att jag fick bett över hela kroppen och till slut blev det för mycket och jag stod inte ut längre så jag fick flytta till ett litet rum hos skolläkaren. Yes, lite som att sitta i karantän. Det var bara jag i rummet som blev biten, men jag fick senare veta att många inte reagerar på deras bitande, men de är fortfarande inte hälsosamt. När vi fick beskedet att viskulle flytta kändes allt skit och jag ville bara gråta, men tack vare mina underbara rummisar som peppade och var positiva så gick allting ganska bra. Nu har vi ett helt hus för oss själva med egna rum och två badrum, helt okej.
Annars har vi "practise exams" hela den här veckan i alla våra ämnen så att vi ska få träna inför IB exams i maj. Jag har geografi om en halvtimme och det är helt klart mitt favoritämne och jag gillar verkligen att plugga det, men vår kursplan tar aldrig slut! Ae, nu ska jag lyssna på bra musik ett tag och sen gå dit och skriva, skriva, skriva.
Juste, min laddare till datorn har gått sönder och det känns förjävla irriterande måste jag säga. Lite panik, lite stressande men mest bara asjobbigt.
Den första bilden är på mitt nya rum och den sista på den vackra utsikten från mitt skrivbord.
Mina spanska orals gick över förväntan och det var en stor lättnad, men också motivation till att fortsätta prata med latinosarna som jag gjort senaste tiden. Annars är jag på otroligt bra humör idag. Jag blev så förvånad när jag vaknade för jag insåg att jag knappt kom ihåg känslan av att vara på bra humör. Det har jag firat med att ge mig själv pluggförbud, lyssna på bra musik, skriva till vänner som jag saknat och bara varit.
Jag tittade igenom gamla bilder förut och hittade den här svartvita bilden på ett gammalt par. Jag har ett svagt minne att den kan komma från Annas blogg (???) men oavsett så gick det ett litet lyckorus genom mig när jag såg den. Jag tycker att den är så otroligt fin och utstrålar så mycket kärlek. En livslång kärlek mellan två människor.
Mitt hörn är en dump och har varit det senaste månaden känns det som. Jag som alltid har varit en ordningsam människa har tappat det totalt... Dock tänkte jag städa idag, mest för att fokusera på något annat än mitt muntliga prov jag har i spanska i kväll. Jag har varit nervös för detta i månader, men senaste dagarna har jag gått runt med en klump i magen pga detta. Är det inte löjligt? Jag vet ju att jag faktiskt kan prata någorlunda, men jag blir bara så fruktansvärt nervös. Jag ska prata om drogkriget i Mexico, men det viktiga är inte vad jag presenterar utan hur väl jag kan ha en konversation generellt på spanska.
Förut kom Scott, en amerikansk förstaåring, glad som ett litet barn och frågade om jag ville hänga med ut och åka snowboard eftersom det har snöat lite under dagen. Mitt förnuft stoppade mig och nu sitter jag istället i min säng och är nervös. Jag har sagt att jag ska plugga hela eftermiddagen, men det lär ju inte hända. Vart kommer all den här osäkerheten ifrån?!!?! Det kan ju inte bli mer än dåligt, och blir det dåligt så får jag göra bättre ifrån mig på de andra delarna inför mitt slutbetyg.
Töntigt. Nu ska jag ta mig samman och träna lite och sen stääääda. Kul fredag.
Senaste tiden har varit väldigt roligt här på skolan och jag har roat mig mer under den här månaden sen vi kom tillbaka än vad jag gjorde under hela förra terminen tror jag. För att det inte ska bli en mindre bibel så ska jag vara väldigt kortfattad. Så kortfattad att ni tom får det i punktform.
Detta är vad jag har pysslad med under senaste tiden:
- sett ett fantastiskt norrsken
- mitt i natten vandrat upp på ett närliggande berg och spenderat timmar på att vänta på vad som skulle bli ett av de mäktigaste norrskenen på decennier, men som aldrig kom. Dock låg jag och mina fina vänner och tittade på stjärnorna hela natten istället.
- varit på två skidturer med telemarkskidor upp på ett berg kallat Norddal. Vi gick med skinn på skidorna uppför och sen åkte telemark ner i 30 cm pudersnö. Underbart.
- åkt pulka och snowboard i en liten backe bakom skolan
- haft det årliga snöbollskriget mellan latinos och nordiska, och resten av världen fick helt enkelt välja sida
- organiserat en första hjälpen kurs för alla förstaåringar
- tränat med Serbiens landslag i första hjälpen och ska senare idag sätta upp scenarion (rollspel) för dom att få träna
Utöver det har jag pluggat, och pluggat lite till, sovit alldeles för lite och skrattat precis lagom mycket med mina vänner, gömt mig lite för mycket bakom mina gardiner till min säng och redan tagit på mig lite för mycket projekt, men samtidigt för en gångs skull sagt nej till folk.
Tiden går bara så himla fort och jag vill verkligen inte att den här terminen ska ta slut... Men men, inte så mycket jag kan göra åt det förutom att njuta av tiden som är kvar, så det ska jag göra nu.
Senaste tiden, eller sen ganska länge tillbaka, har min koncentrationsförmåga försvunnit totalt. Efter att ha läst 5 rader ur en text eller gjort research i 10 minuter så börjar jag att tänka på annat. Fruktansvärt irriterande och även väldigt frustrerande. I morgon ska jag vi ha en debatt in min geografiklass om migration och jag har fått uppgiften att argumentera om hur migration påverkar våra samhällen på ett negativt sätt. Det är intressant att bli tvingad till att tänka i andra banor än ens egan åsikter, men det kan vara väldigt svårt också har jag upptcäkt. Jag kommer låta som en liten Sverigedemokrat i morgon med mina rasistiska argument. Jag inser att min bild på världen och migration är alldeles för idealistiskt och positiv för att det här ska gå bra.
För att komma tillbaka till mina koncentrationssvårigheter så har jag nu redan spenderat 3 timmar på detta och fått fram... inte mycket vettigt. Jag vill bara gå och lägga mig. MEN nu ska jag göra det här snabbt och effektivt så att kan börja läsa "Utrensning" av Sofi Oksanen som vi analyserar i svenskan.
Vad hände? Jag som hade bestämt mig för att hålla bloggen uppdaterad... Men jag måste erkänna att det har varit fruktansvärt mycket att göra sen jag kom tillbaka, mycket mer än vad jag hade förväntat mig. Idag blev jag helt klar med Theory of Knowledge, en kurs som avslutades förra terminen men som jag nu äntligen är klar med. Jag skickade in min uppsats där jag analyserade styrkor och svagheter med att använda "faith" i olika områden av kunskap. Haha så jävla töntigt det låter när jag försöker översätta det till svenska, men ah, det är vad det är. Sen idag gjorde jag min presentation där jag analyserade hur vi använder våra sinnen för att göra bedömingar och i vilke utsträckning det är pålitligt. Känns underbart och vilken lättnad det var när jag fick tummen upp av vår lärare och sen klappade han mig på axeln och sa att nu kan jag slappna av. Weeeeiii! Trodde han ja...
Nu har jag skickat iväg delar av min ansökan till Simon Fraser University i Vancouver, Kanada. Dock sitter jag här med den jobbigaste delen kvar. Att skriva en uppsats som ska få dom att trilla av stolen, för så jävla bra ska den vara. Det känns både skönt och läskigt att verkligen ha ett mål med vart jag vill, för samtidigt som det är bekvämt att veta vad man vill så är det läskigt för att nu kan jag bli besviken om jag inte kommer in. Det jag ska skriva på är i alla fall ett citat av C.S (Buzz) Holling, en av grundarna av konceptet med ekologisk ekonomi (?), "Resilience was the first concept that shaped my understanding of change". Hm, kugghjulen sätts sakta men säkert igång och jag hinner ställa mig frågan: hur i hela friden ska detta gå? ett antal gånger. Men nu kör vi.
Juste. Jag missade sista stegen på trappan i morse påväg till första lektionen och stukade foten också.
