if you educate a woman, you educate a nation.
Jag tror knappast att det har undgått någon, men idag är Internationella Kvinnodagen!
Hela den här veckan har vi haft "Gender Week" här på skolan där vi har firat de olika könen och även disskuterat skillnader och orättvisor runt om i världen. 2011 blev Sverige utsett av FN som världens mest jämställda land, baserat på deras GEI, Gender Equality Index, något som vi ska vara mycket stolta över. I jämställdhetsdebatten som länge pågått i Sverige har jag alltid haft svårt att sympatisera med kvinnor som klagar över att de är det svagare könet, mest för att jag inte gillar sättet de själva försätter sig i en offerroll. Genom att de själva anser det vara okej att kalla sig själva det svagare könet har de redan förlorat delar av kampen. Om en man och en kvinna utför samma uppgift ska de självklart ha samma lön, det tror jag alla vettiga människor håller med om. Däremot när det diskuteras om att kvinnor ska kvoteras in i regeringar eller i styrelsen för mäktiga företag är jag inte beredd att hålla med. Som kvinna vill jag inte bli invald pga. mitt kön och för att styrelsen måste ha en kvinna, jag vill bli invald för att jag är kompetent och kvalificerad för den positionen. Kvinnor är inte sämre än män och ska därför inte bli behandlade av ett företag eller statsmakt som om vi vore det. Historiskt sett har kvinnor alltid stått i underläge, men jag anser att situationen har förbättras så pass mycket att vi ska sluta försvara oss med det argumenten. Visa framfötterna istället för att spela på vår underlägsenhet.
Om jag fortsatt håller mig till Sverige anser jag att kvinnor har den stöttning som behövs från samhället för att kunna klättra på karriärsstegen och bli minst lika framgångsrika som män. Kvinnor har dock en tendens att vara duktiga på att trycka ner varandra istället för att stötta och motivera. Kan vi skylla männen för det? Nej. I många fall är den inte kompetensen som hindrar kvinnor att gå långt, det är bristen på självförtroende. Jag ska inte dra alla över en kant, men av egen erfarenhet har jag mött fler män som är självgoda och utan brister än vad jag har mött kvinnor med samma karaktärsdrag. Detta kan både vara negativt och positivt, men oavsett kommer de fortfarande gå längre än de kvinnor som är riktiga guldkorn men saknar självförtroende. Om inte du tror på dig själv kommer det vara svårt at övertyga någon annan att tro på dig.
Jag själv har många gånger har tvivlat på min egen förmåga att klara av utmaningar, men jag har haft turen att ha underbara vänner och en familj som tror på mig. Jag har alltid haft höga krav på mig själv och aldrig nöjt mig med att "klara av något" utan jag har alltid velat göra det bra, gärna även väldigt bra. Ibland har det gått för långt och jag har många gånger önskat att jag någonsin kunde bli nöjd med det jag gör, men ofta har det också varit min drivkraft. För några dagar sen fick jag ett meddelande av min fina vän som skrev "Om det är volontärarbete du vill göra i 6 månader så tvivlar jag inte 1 sekund på att du kommer att genomföra det! Finns inte en chans att du inte genomför nåt du verkligen vill, beundrar dig så mycket!". Jag blev alldeles varm inombords. Jag hade aldrig hittat motivationen och viljan till att utmana mig själv om jag inte hade ert stöd. Det låter cheesy, men utan vänner som bryr sig spelar ingenting någon roll. Jag har ofta funderat på det under min tid här på RCN, där plugg, betyg och att bli antagen till världens bästa universitet är en ständig press och kommit fram till att jag ibland borde prioritera om. Jag har alltid trott att jag kan klara allt på egen hand och att mina vänner såklart är otroligt viktiga, men att det i slutänden är mina prestationer som är det viktiga. Jag kunde inte ha haft mer fel.
Med dessa funderingar ska jag nu börja plugga, tyvärr för att jag måste och inte för att jag vill, och sen i kväll har ett gäng tjejer arrangerat "Vagina Monologues". Jag berättar mer om det efter i kväll.
Puss.
Om jag fortsatt håller mig till Sverige anser jag att kvinnor har den stöttning som behövs från samhället för att kunna klättra på karriärsstegen och bli minst lika framgångsrika som män. Kvinnor har dock en tendens att vara duktiga på att trycka ner varandra istället för att stötta och motivera. Kan vi skylla männen för det? Nej. I många fall är den inte kompetensen som hindrar kvinnor att gå långt, det är bristen på självförtroende. Jag ska inte dra alla över en kant, men av egen erfarenhet har jag mött fler män som är självgoda och utan brister än vad jag har mött kvinnor med samma karaktärsdrag. Detta kan både vara negativt och positivt, men oavsett kommer de fortfarande gå längre än de kvinnor som är riktiga guldkorn men saknar självförtroende. Om inte du tror på dig själv kommer det vara svårt at övertyga någon annan att tro på dig.
Jag själv har många gånger har tvivlat på min egen förmåga att klara av utmaningar, men jag har haft turen att ha underbara vänner och en familj som tror på mig. Jag har alltid haft höga krav på mig själv och aldrig nöjt mig med att "klara av något" utan jag har alltid velat göra det bra, gärna även väldigt bra. Ibland har det gått för långt och jag har många gånger önskat att jag någonsin kunde bli nöjd med det jag gör, men ofta har det också varit min drivkraft. För några dagar sen fick jag ett meddelande av min fina vän som skrev "Om det är volontärarbete du vill göra i 6 månader så tvivlar jag inte 1 sekund på att du kommer att genomföra det! Finns inte en chans att du inte genomför nåt du verkligen vill, beundrar dig så mycket!". Jag blev alldeles varm inombords. Jag hade aldrig hittat motivationen och viljan till att utmana mig själv om jag inte hade ert stöd. Det låter cheesy, men utan vänner som bryr sig spelar ingenting någon roll. Jag har ofta funderat på det under min tid här på RCN, där plugg, betyg och att bli antagen till världens bästa universitet är en ständig press och kommit fram till att jag ibland borde prioritera om. Jag har alltid trott att jag kan klara allt på egen hand och att mina vänner såklart är otroligt viktiga, men att det i slutänden är mina prestationer som är det viktiga. Jag kunde inte ha haft mer fel.
Med dessa funderingar ska jag nu börja plugga, tyvärr för att jag måste och inte för att jag vill, och sen i kväll har ett gäng tjejer arrangerat "Vagina Monologues". Jag berättar mer om det efter i kväll.
Puss.
Kommentarer
Trackback
