Det känns som att det enda jag gör nuförtiden är att dagdrömma. Jag drömmer om hur härligt det ska bli när jag åker till Kanada i sommar, hur många varma sommarkvällar jag kommer spendera med mina nära och kära, hur underbart det kommer bli när solen och våren tittar fram på riktigt här i Flekke och dagarna då alla är ute och glädjen spirar överallt. Jag drömmer om det möjliga volontärarbetet i Argentina. Jag drömmer om att sitta i hamnen med mormor och äta glass. Jag drömmer om äta frukost under päronträdet med familjen. Jag drömmer om att få leka med min lilla prins Erik. Det finns så mycket att längta till att jag glömmer bort att njuta av nuet. Jag har insett att leva i nuet är otroligt svårt och att jag har mycket lättare att leva i det förflutna eller i framtiden.

Jag tänker på känslan som kommer infinna sig när jag har krossat alla IB exams, men problemet är att om jag fortsätter att bara dagdrömma om den känslan så kommer det inte att hända. Då kommer det sluta i besvikelse och tårar för att jag inte har förberett mig tillräckligt. Det är bara så himla svårt att ta mig samman och göra någonting vettigt, det finns alltid så många bra ursäkter till att inte plugga. Eller bra och bra, men tillräckliga för att övertyga mig själv. Jag ska göra ett försök nu.

De här bilderna är från förra våren då våren precis hade kommit och vi spelade Twister ute på bryggan. Tillfällen som detta är en sån liten och egentligen obetydlig grej, men jag kommer alltid att minnas den som ett av de finare minnen från min tid på RCN.