Väntan, väntan och åter väntan. Resan från Twin Cities till Bergen gick bra, förutom att det är lite klaustrofobiskt att sitta på ett trångt plan i 9 timmar. Jag satt i mitten mellan ett farmer par på 60 år (gifta i 40) som flög för första gången i sina liv för att åka på jordbruksresa och en stooor kvinna från Texas som insisterade på att agera mamma åt mig. Ni vet, fixar till min filt lite extra så att jag inte ska frysa, fråga om jag mår bra en gång i timmen och försäkra sig som att jag inte kände mig obekväm. Min reskompisar var mest roliga, framför allt nu i efterhand, men det var däremot inte lika roligt att jag hade ryck i min vänstra axel hela resan. Sådär irriterande när muskeln får små kramper hela tiden, som man kan få i ögonlocket. Amsterdam gick smärtfritt och jag fördrev tiden med att sova sittandes och titta på Desperate Housewives. Jag somnade som en stock och snarkade i kör med min snark-kollega bredvid mig, lite pinsamt, men jag var för trött för att bry mig när den tredje personen på vår rad log åt oss och sa med en mjuk stämma "vad fint ni snarkade ihop". Jag och gubben tittade lite skeptiskt på varandra och nickade i samförstånd.