Den här dagen har varit en av de värsta i mitt liv, andraåringarna har lämnat oss. Igårkväll var det graduation party för dom och jag var där och hjälpte till med att stå i baren och städa, vilket var en riktigt rolig kväll. Däremot idag när det var själva cermonin, och de åkte till Oslo eller Bergen för att sedan flyga hem till deras hörn av världen, var det hemskt. Jag hade förberett mig en del inför idag, men jag trodde aldrig att det skulle göra såhär ont. Det känns som att någon har slitit ut mitt hjärta och står och hoppar på det. Jag saknar några av dem så otroligt mycket och jag kan inte fatta att jag kanske aldrig kommer att få se dom igen... Naina, min rummis från Pakistan, åkte förut och jag höll på att inte släppa taget om henne. Det går inte att beskriva känslan när vi alla stod där och kramades och sa hejdå. Vi grät och grät och grät, fyfan vad det är jobbigt. Jag var också tvungen att säga hejdå till Kunal och det känns hemskt, även fast jag vet att jag kommer träffa honom mycket under sommaren vet jag att vi aldrig kommer att sova tillsammans i hans lilla bås i room 203 i Sweden House och äta vitlöksbröd och somna till en film. Och att inte ha Naina i rummet känns hemsk, framför allt efter Katherine har tagit över hennes hörn. Förut var jag nära på att säga åt Katherine att hon ska fan inte få förstöra det sista vi har kvar av Naina.

Allt känns bara så konstigt... Igårkväll gick jag, Kunal, Oda, Mohamed och Andreas tillsammans hem ifrån deras party och allt kändes så himla bra. De fyra är alla underbara människor, och jag vet bara inte hur det här stället ska bli detsamma utan dom.

Just nu vill jag bara härifrån och bara vara ifred.



Jag och mina två favoritkillar.