Tillsammans med Meta, Katherine och Romy sitter jag i vårt dayroom och de grillar marshmallows över ett ljus och jag sitter och pluggar på en svenska presentation som jag har i morgon, en presentation som har hållt på att ta död på mig. Idag avslutades vår first aid pbl och jag hoppas, hoppas, hoppas att jag får en plats i frist aid teamet, men majoriteten av första-åringarna är intresserade så vi får se.

Senaste tiden här har varit väldigt känslosam, med både glada och ledsna stunder. Till exempel, alla oroligheter i Egypten med president Mubarak. Samma sak med terroristdåden i Moskva. Det kommer så tätt inpå och går rakt in i hjärtat när jag ser nära vänner oroliga för vad som händer i deras hemländer och hur deras familjer har det. Förut läste jag nyheter och tänkte inte mer än att det dagligen händer hemska saker världen över. Försök sätta er in i situationen i Egypten där din familj, tusentals mil bort, är mitt i gigantiska demonstrationer där regeringen har stängt av Internet, blockerad alla sociala nätverk och där de nu har utegångsförbud från 17-7 varje dag. Jag kan i alla fall inte ta in det, och därför sitter jag nu med en stor klump i magen och nästan skäms över att vi inte uppskattar hur bra vi har det i Sverige.