Varför blir jag så rebellisk när jag är hemma tillsammans med pappa? Är det för att jag är så trött på hans onödiga kommentarer och sjukt töntiga tjafs? Kanske, men oavsett njuter jag av att se honom irriterad, kan tyckas barnsligt men jag kan inte låta bli. Istället för att bli ledsen och besviken vill jag att han ska bli lika irriterad på mig som jag blir på honom. Jag har lite onödigt hög musik och "glömmer" alltid att stänga dörren, att jag aldrig kan komma ihåg det! Dunkar lite extra när jag går, suckar extra högt och svarar inte på de kommentarer jag tycker är fel och totalt onödiga, sprutar parfym i hallen istället för på mitt rum (pappa hatar när det luktar för stark av parfym och dylikt), pratar lite för länge i telefonen osv. Jag kan rabbla i en evighet.

Jag har kommit underfund med att om man öppet stör sig på många saker blir man också mycket mer sårbar eftersom att andra lättare kan trampa på ömma tår. Jag låter som världens värsta dotter, men jag blir bara så less ibland. Det skrämmer mig lite att jag naturligt agerar som jag gör nu, men jag vet inte... Jag tror att det finns fler som känner igen sig?