(Jag skrev detta igår, men det har uppenbarligen inte kommit upp så jag provar igen)

En månad av passion är nu över.

Såhär dagen efter känns det tomt och abstinensen kommer krypande. Just nu har jag känslan ”jaha, och nu då?”, vad ska vi nu längta efter? Målmedvetet har miljoner människor från hela världen följt Världsmästerskapen i fotboll, sänt från Sydafrika, och med Nelson Mandela på plats gick igår finalen av stapeln. Matchen mellan Holland och Spanien visade sig bli en riktig grismatch med 14 gula kort och ett rött, men till slut gick Spanien segrande ut ur striden med ett riktigt snyggt mål av Andrés Iniesta.
  

När Iker Casillas lyfte VM-bucklan gick det en ström av lycka genom mig. Den lyckan går inte att hitta någon annanstans än när ett lag tillsammans har kämpat mot det här guldet i en månad och de äntligen nådde sitt mål. Vilken magisk känsla! VM är alltid något speciellt, så är det bara.

Fotbolls VM är mäktigt, inte bara för oss fotbollsälskare utan det skapar en stämning som bara finns inom idrottsvärlden. Alla ordinarie program på TV flyttas och blir det förlängning så förskjuts dem, inga konstigheter. ’Waka waka (this time for Africa)’ kommer att försätta påminna oss om fotbollsfesten och med den låten nynnandes ska jag cykla till Little G’s landställe och umgås med min elit.